Naturligtvis kan man ju vara både och men det behöver definitivt inte vara så.
Funderar en del på just detta begrepp "hundmänniska". Vad är det egentligen? En hundmänniska behöver inte vara en hundägare. Vederbörande kanske aldrig ens har haft hund eller ens umgåtts med hundar eller djur över huvud taget.
Om våra fyrfota vänner kunde uttrycka sig i tal skulle vi få ett enkelt svar på denna fråga. Eftersom så inte är fallet ska jag försöka mig på en analys vad gäller detta.
För det första är jag helt övertygad om att man föds med denna egenskap. Man kan alltså inte lära sig att bli en "äkta" hundmänniska.
Jag har levt med hundar på ett eller annat sätt i stort sett under hela mitt 48 åriga liv och därför också upplevt hur olika mötena varit mellan hund -människa. Visst skiljer det sig mycket beroende av hundens mentala status men kanske ändå inte så mycket som man tror...
Hundar och de flesta andra djur för den delen, uttrycker sig ju till största delen via kroppspråk ibland kombinerat med någon form av läte.
Samtliga andra djur av dennes art kan exakt läsa dess aktuelle artfrände. Tidvis kan detta naturligtvis även gå över artgränser.
Ska kanske inte fördjupa mig i just detta utan nu var det ju människans och hundens interaktion jag ville skriva om.
Tycker detta är väldigt fascinerande. Vissa människor har en väldigt avslappnad inställning till hundar. Man gör ingen stor sak av mötet. Man s.a.s. möts på ett avslappnat och naturligt sätt. Människan är lugn och odramatisk i sitt sätt att möta hunden. Hunden reagerar på samma sätt tillbaks. Både människa och hund känner sig trygga i mötet. Har sett detta även i fall av sk. problemhundar. Människan är lugn och säker i sitt "språk" och utgör därför inga som helst hot för den aktuella hunden som kanske har väldigt tråkiga erfarenheter i bagaget.
En "äkta" hundmänniska kan, utan att veta hur, direkt läsa av hunden även om denne befinner sig 25 m. bort. Vilken sinnesstämning, ev. hotbeteende eller rädslor hunden känner. Man förstår intuitivt hur man ska förhålla sig till mötet, om det ens blir något möte.. Kanske är det så att man bedömer att det inte behöver bli något möte. "Jag bryr mig inte om dig om du gör det samma mot mig". Detta brukar oftast resultera i att hunden, driven av sin naturliga nyfikenhet, tar viss form av kontakt till människan. Hundmänniskan inser då att detta får ta sin tid och låter hunden bli säker innan man själv gör något eller tar någon som helst kontakt med hunden.
En person som kanske är hundägare men inte hundmänniska klarar inte av att läsa / förstå dessa signaler.
Är som sagt övertygad om att vi föds med denna egenskap. Har man det inte i sig från start kan man naturligtvis teoretiskt lära sig det mesta men man kan nog aldrig på riktigt förstå vad det vill säga att kunna "läsa hund". Det är just detta jag anser vara en "hundmänniska".
En hundmänniska har ingen ålder eller social tillhörighet. Jag har upplevt 2-3-åringar som haft dessa egenskaper liksom vuxna män och kvinnor som aldrig vistats med hundar tidigare. Å andra sidan har jag träffat människor som är hundägare men inte kan läsa av sin egen hund/hundar och behandlat dem illa just därför, vilket är väldigt tragiskt.....
Som avslutning till detta inlägg vill jag betona vikten i att vara lyhörd och öppen. Det finns ingen frisk hund som vill vara en sk. problemhund. Något är med all sannolikhet fel och det gäller för den lyhörde hundägaren att ta reda på vad det är.
Nu ska jag sluta agera besserwisser och ta hand om mina springerflickor som definitivt inte har med detta inlägg att göra. Möjligtvis kan man kalla dem översociala och således helt värdelösa som vakthundar (fast vem vet....).
Over and out !
Monica
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar